Bilden av en prinsessa

Det finns platser och människor i livet som etsar sig in i ens minne och sätter spår i en för alltid. Möten som gör att man inte är samma människa efteråt, som man var innan.
Ett sånt möte drabbade mig för några år sedan, en helt vanlig dag, i en helt vanlig arbetssituation, någonstans i Sverige.

Jag kom till ett slags skola för annorlunda barn.
Här fanns ett lugn och en mjukhet redan i själva atmosfären, så snart jag kom innanför ytterdörren.
Jag mötte skrattande barn med tillitsfullt öppna famnar, barn med ett ovanligt antal kromosomer i sin arvsmassa, barn med måhända en mindre fallenhet för inlärning av fyrkantiga faktakunskaper, men med en omisskännlig begåvning för kärlek. Och jag såg barn halvligga i sängliknande rullstolar, med krampaktigt förvridna lemmar, utan förmåga att tala, att gå, att äta.

Där fanns en liten flicka med förkrympta och obrukbara ben, men med det största hjärta jag mött. En kärlekstörstande liten famn och ett par armar som inte ville släppa taget om mig efter vår första omfamning. Hon klappade det mjuka tyget i min jacka, plockade med mina smycken, tog i mitt hår, och tyckte att allt var så fint, så fint... Och jag gjorde likadant tillbaka, men undrade tyst varför hon hade pottklippt hår i stället för lockar, och varför hon inte hade glittrande smycken, när hon nu tyckte så mycket om det.

Till sist fick de vuxna runt omkring be flickan släppa taget om mig, så att jag fick fortsätta uträtta mitt ärende, och det gjorde jag, om än motvilligt.

Så många uttryck för kärlek som jag mötte och bevittnade där och då har jag nog aldrig upplevt under någon förmiddag, varken förr eller senare i mitt liv.
Hos barnen, men också hos de vuxna – nästan bara kvinnor – som tillbringade sina dagar där. Som lade all sin kraft på att för de här barnen skapa en liten värld utan hårda kanter, en fristad undan kränkningar och känslor av utanförskap. Kvinnor som med tålmodig och outtröttlig kärlek varje dag visade de här barnen deras rättmätiga värde. Till och med de barn som såvitt jag kunde bedöma saknade möjligheter att ge något gensvar till dem som sörjde för deras behov, ens i form av en blick med botten av avläsbar närvaro. Och ändå, denna oändliga kärlek...

När jag tänker på hur lågt vårt samhälle värderar sånt arbete... Och på hur samhället gömmer undan och stöter ut allt som är annorlunda... På de här barnen och deras möjligheter att i sina liv få uppleva sådant som de flesta kan ta för givet... och på hur fosterdiagnostik och genteknik håller på att förflytta oss till värderingar som påminner om nazitysklands... Nej, jag orkar inte ens tänka tanken fullt ut...
Jag önskar bara att varje person med någon form av inflytande och makt över andra åtminstone en gång i sitt liv fick göra ett sånt besök som det jag gjorde. Jag är säker på att det skulle skapa en annan värld.

Jag minns att jag grät när jag kom hem från jobbet den där dagen. Helt enkelt bara för att jag svämmade över av alla de stora känslor som det där besöket väckte hos mig.

Bilden av den där lilla flickan med den stora famnen har etsat sig fast i mig för gott.
Och för mig kommer det alltid att vara bilden av en prinsessa.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 23 oktober 2008