Sasha fick inget val

Sasha. Jag måste skriva om Sasha. Den stolta, starka, vackra, vita tigrinnan. Jag har följt hennes öde med stort intresse det senaste halvåret. Sedan hon blev biten av sin tigerpartner för första gången och höll på att stryka med. Hur hon sedan repade sig, närmast mirakulöst och återfick livet igen. Sitt nionde och sista kattliv.
Och så det ödesdigra beslutet att hon skulle gå tillbaka till sin plågoande. Den naiva tron att det som hänt en gång inte skulle upprepas. Ett misstag som så många tigrinnor i mänsklig skepnad redan gjort så många gånger.
Och så återvändandet. Den återvunna närheten. Ett nytt liv, nytt hopp om en framtid, ungar...
Tills sveket återkom. Det största sveket av alla mot en tigrinnas tillit. En intet ont anande förmiddag, en fullständigt onödig död.
Var det hennes styrka som blev hennes fall? Utmanade hon hans status lite mer än han tålde? Var hon lite för modig för sitt eget bästa?
Jag vet inte så mycket om tigrar – mer än vad mina egna små hustigrar genom åren har lärt mig. Men jag vet desto mer om människor.
Och varför skulle en man någonsin bära hand på en kvinna om det inte var för att hon utmanade honom på något sätt? Hotade hans manliga ego, hans trygghet, status, revir... Varför skulle en man kränka en kvinna om det inte var för att få makt över henne? Och varför skulle det vara så annorlunda med tigrar?

Det är inte svaga honor som lever farligast. Det är de starka. Det är de som genom långsam nedbrytning blir till svaga offer.

Motgiftet stavas självrespekt. Även om det gör en kvinna ännu mer hotfull och ännu starkare. Självrespekt och uppbrott. Något annat finns inte. Jag vet, för jag var själv där en gång. Jag vet allt om rädslan, anpassningen, svårigheten att bryta upp, trots att den är mot allt förnuft.

Om en man slår är det inte kvinnan som bär skulden. Det är inte det jag säger. Men om hon väljer att stanna kvar efter första slaget, så har hon ett medansvar. Och om ett problem, en desperat situation kan lösas upp från två håll, så varför skulle man inte göra det? Ärligt talat, jag skiter i om det är politiskt korrekt. Jag vet att det fungerar.

Det sorgligaste är att för varje kvinna som lämnar en man som slår och kränker finns alltid en ny kvinna som är villig att ta den förras plats. Vad är det för förödande relationsfostran som gör att det är så? Som gör att kampen mot offerrollen måste föras om och om igen, en kvinna åt gången. Varför lär vi oss inte redan som barn att ställa oss på vår egen sida när det verkligen gäller? Varför lär vi oss att relation är finare än ensamhet, nästan till vilket pris som helst?

Sasha, den vita tigrinnan, fick inget val. Hon tvingades tillbaka till sin plågoande och till en säker död.
Kvinnor som lämnar, men blir förföljda och hotade har heller inte mycket till val, och det är för jävligt att samhället inte kan ge dem det skydd de har rätt till.
Men resten av oss. Vi andra har ett val.
Vem kan göra en till offer om man vägrar klä på sig offerkoftan?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 6 november 2008