Alla värden går inte att mäta i pengar

Från föreningar och frivilligorganisationer hörs allt oftare varningsropen att de ideella krafterna är på väg att sina. De äldre har uttömt sina orkesreserver, och det kommer inga nya krafter och tar vid. Den unga generationen är inte intresserad av att arbeta ideellt, sägs det.

Och det är nog sant. Men varför är det egentligen så?
Jag tror inte bara att det handlar om den vanliga tidsbristursäkten. Och jag tror absolut inte att det är den unga generationen som ska klandras. Men de har vuxit upp i ett samhällsklimat där vi tagit företagsekonomins grundläggande synsätt och räkneformler till utgångspunkt, och det är där felet ligger, om någon frågar mig.

Vad det än gäller – om det handlar om samhällsbygge, arbete eller mellanmänskliga relationer, så är det samma sak. Inför politiskt förändringsarbete mäter man insats och utdelning i räknebara enheter. I fråga om arbete handlar det om investering och utdelning som ska stå i rimlig paritet med varandra, och när det gäller mellanmänskliga relationer handlar det om transaktioner – gör det här för mig, så gör jag det här för dig - insättning, uttag, och så är kontot balanserat.

Alla värden går inte att räkna i pengar, det vet varenda människa, från koltåldern och uppåt. Ändå håller alla andra synsätt än det snöda ekonomistiska på att falla i glömska. Och det är livsfarligt, för det beskär oss på all vår mänskliga storhet.

Men jag är hoppfull. För tänk hur många människor det ändå fortfarande finns i vårt egocentriska ekonomistiska tidevarv som ägnar sina dagar och lediga stunder åt ideellt oavlönat arbete och engagemang. Hur otrendigt det än är i de feta bonusavtalens tidevarv.
Det är människor som svarar i telefonen hos kvinnojouren, som står i soppkök på julafton, som går hem till ensamma pensionärer och läser tidningen för dem, eller följer med dem på promenad så de slipper vara rädda för att falla, som står i regn och kyla vid fotbollsplaner och bandybanor och uppmuntrar och inspirerar ungdomar, som diskar efter kaffeservering till självkostnadspris, som tömmer torrdass på scoutläger, har nattliga samtal med självmordskandidater för att hjälpa dem återfinna livsviljan, vårdar kulturarv, hjälper före detta missbrukare att hålla sig från återfall, skapar kulturevenemang som får människor att må bra, och gud vet vad.

Det handlar om människor som glöder av en annan drivkraft än bara pengar. Som brinner för att göra tillvaron lite bättre för någon annan än sig själva.
Den sortens solidaritet är så oändligt vacker. Men även om det väl knappast finns ett ord i den svenska vokabulären som är mer passé 2008 än just solidaritet, så vägrar jag tro att idellt engagemang är en företeelse på utdöende. Jag tror att vår innerligaste mänsklighet har större livsvilja än så.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 maj 2008