Kyrkan - en del av kulturarvet

Lust och fägring och skolavslutningstid! Det är alltid något särskilt med de här dagarna. Studenter i vita klänningar och mörka kostymer med blombuketter runt halsen, eller lövade kyrkportar och vackra sommarsånger sjungna på det där intensiva från-hjärtat-viset som bara barn i småskolan kan.
Skolavslutningar lämnar mig oftast med en tudelad känsla. Dels är det allvaret som vilar över den sortens milstolpar som avslut alltid är. Dels är det känslan av uppsluppenhet och upplösning när ramarna viker undan för friheten.

Lika säkert som grönskan och blomsterprakten så här års frodas också diskussionen om skolavslutningarnas vara eller icke i kyrkan. Och själv har jag i alla fall min uppfattning klar: Kyrkan är en del av vårt vackra kulturarv och avslutningar i kyrkan tillhör vår tradition, även om vi varit sekulariserade i decennier. Det är sådant som skapar tillhörighet och kontinuitet. Ska man ta bort alla ingredienser i skolan som har religiösa associationer så får barnen sluta göra påskpynt och ha luciatåg också.
Kyrkor är rum för stora känslor och skönhetsupplevelser. Det ligger inbyggt i arkitekturen. Och akustiken lämpar sig utmärkt för musik. Försök sjunga lika vackert i en sporthall, den som kan.

Ska man då behöva vara i ett kyrkorum om man är av någon annan tro, eller av ingen tro alls? Ja, det tycker jag absolut att man ska – precis som jag tycker att alla skolelever också ska göra besök i moskéer, rysk-ortodoxa kyrkorum, synagogor, buddhistiska meditationsrum, Hare Krishnatempel och andra andliga rum. Och utöver julpysslet och halloweenfirandet borde skolan förstås uppmärksamma såväl hanukka och Eid-el-Fitr som kinesiskt nyår och andra högtider.
Med friheten att få utöva vilken religion man vill följer också skyldigheten att acceptera andras rätt till en annan tro än den egna. Och jag tror den närmaste vägen till acceptans går just genom att lära känna det som är främmande.
Barn ska inte påtvingas någon religion. Men det säkraste sättet att undvika det är att ge dem så många olika infallsvinklar som möjligt – inte att försöka undvika religiös påverkan helt. Det låter sig ändå aldrig göras.

Men oavsett lokal finns det en tråkig sak som grumlat mina skolavslutningsminnen. Jag vet nämligen inte hur många sånger och tal jag gått miste om ljudmässigt på grund av alla små telningar som roar sig med att leka högljutt i kyrkgången eller bland publiken hela avslutningen igenom.
Barn är barn, visst. Min fråga är: Var är deras föräldrar? Är det fel att åtminstone någon gång emellanåt försöka få sina barn att byta fokus och ägna sig åt det man är där för? Är det fascistiskt att försöka lära dem att visa respekt och hänsyn till andra människor som finns runt omkring? Jag tycker inte det.
Den sortens fullständiga tygellöshet skulle jag gärna slippa – även om det är sommarlov.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 juni 2007