"Det går ett tåg till himmelen" Del 2

MEDBORGARPLATSEN. Ovanför en blommande påskliljebacke vid Björns trädgård ligger Stockholms moské i en gammal ombyggd kraftstation. Den platta kupolen och minareten är båda krönta av ljusgröna halvmånar som avtecknar sig mot en molnfri vårhimmel.
– Jag har aldrig varit här förut, säger jag urskuldande till mannen innanför dörren. Men han hjälper mig tillrätta, vänligt och välkomnande, och en stund senare får jag träda in i det stora bönerummet, i strumplästen men iklädd en fotsid klädnad med huva som täcker håret.

Den mjuka gröna mattan och de gigantiska kristallkronorna i taket för tankarna till en festsal, snarare än ett religiöst rum. Men de kaklade väggarna och metallkonstruktionen i taket ger samtidigt associationer till badhus och industrilokal. På väggen sitter en skylt med text på arabiska: ”Islamiska förbundet i Sverige välkomnar alla gäster!” står det.
– Att komma till moskén ska vara som att hälsa på en konung. Man förväntar sig att han ska vara generös mot den som hälsar på. Och man får alltid en gåva med sig härifrån. Det gäller bara att inse vad det är man fått, förklarar Ashraf El Khabiry, som är informatör i moskén och som tålmodigt svarar på mina oinvigda frågor.

Inne i bönerummet sitter en man barfota på golvet och sjunger ur Koranen. Vers efter vers, hängivet och oförtröttligt. Det är vackert och vilsamt att lyssna till.
¬– Man sjunger för att man är uppfylld av Gud. Koranen är Guds ord. Att få tillgång till dem är som att få kärleksbrev. När man läser eller sjunger är man koncentrerad för att förstå även det som finns mellan raderna, förklarar Ashraf.

Några män kommer in, faller på knä och lägger pannan mot golvet i bön.
– Bönen är ett sätt att ladda sina andliga batterier. Men de är också ett andligt rengöringsmedel. Att be är ett sätt att tömma sig. Men om man tömmer sig på dåliga saker, utan att fylla på med något annat kommer det bara mera dåliga saker. Islam är både att tömma och fylla på med goda saker. Annars blir det som när man är törstig och försöker fylla på med kolsyra – man blir snart törstig igen, förklarar Ashraf vidare.

Inne i bönerummet lyser religiösa bilder och symboler med sin frånvaro.
– Vi tänker inte på Gud som någon fysisk person. Det finns inget vi kan likna vid Gud. Allt vi kan föreställa oss är inte Gud. Därför finns inga bilder, förklarar han.

Profeten Muhammed är den människa i världshistorien som det skrivits ojämförligt mest om. För en rättrogen muslim utgör hans liv och handlingar förebild för rätt sätt att leva och handla i livets alla situationer. Det måste innebära en enorm känsla av stöd i tillvaron – men kan det inte också bli en boja ibland, undrar jag?
– Nej. Det finns vissa plikter man måste uppfylla mot Gud. Men Gud känner oss och vet vad vi behöver. Därför blir det aldrig en börda eller en belastning, utan något som gynnar oss. Och man kan inte skörda om man inte odlar, avslutar Ashraf El Khabiry.

När jag lämnat moskén och kastar en blick tillbaka över axeln tänker jag att det fortfarande är en sorts kraftstation som ligger där. Och jag funderar länge över
gåvan som jag fått med mig därifrån.