Skräckbok som öppnat mina ögon

Jag tycker inte om skräck – vare sig i film eller litteratur. Jag vill inte komplicera tillvaron med att ha en massa sådana bilder eller idéer i huvudet. Men jag ser gärna annan film, och läser gärna andra böcker i stället.
Men just nu plågas jag lik förbaskat av skräckbilder i huvudet på grund av en bok jag håller på att läsa. Det handlar inte om blod, ensamma galningar eller mörka ödsliga hus.
Det här är en skräckbok om något helt vardagligt – nämligen maten vi stoppar i oss.

Det handlar om den ofantliga mängd tillsatser som finns i helt vanlig mat. Det handlar om rökt kött som aldrig varit i närheten av att bli rökt, utan bara försetts med tillsatser för att smaka rökt, och se rökt ut. Det handlar om sylt och marmelad som man häller pektin i, för att det inte ska märkas att de är gjorda av halvrutten frukt. Och det handlar om färdigblandade sallader, som innehåller fler tillsatser ju fräschare de ser ut…

Nog anade jag redan innan jag öppnade boken att den också skulle öppna mina ögon – men nu önskar jag nästan att jag kunde stänga dem igen.

För nu plågas jag av dåligt samvete för nästan allt jag köper och äter. Och att byta till en tillsatsfri tillvaro skulle kräva ett engagemang som jag just nu helt enkelt inte kan uppbringa.
Jag får väl göra det till ett livsprojekt, och byta ut en sak i taget. Då går det kanske.
I dag tänker jag i alla fall äta våfflor – måhända med tillsatser, men i alla fall utan dåligt samvete.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 26 mars 2010