Kroppen skriker efter mer

– Ska du med ut och springa?
Det var en av sönerna som kastade ur sig frågan häromkvällen. Och den kom så helt oväntat att jag helt enkelt inte hann med att hitta på någon dålig ursäkt för att få säga nej.
Jaa, hörde jag mig själv svara, lite dröjande, och undrade genast efteråt vad jag gett mig in på. Jag som under en hel lång vinter knappast tränat överhuvudtaget.
Men nu fanns det ingen återvändo. Och förresten borde man som tonårsmamma bara vara tacksam över att ens barn överhuvudtaget vill ha med en på dylika aktiviteter. Bara det är skäl nog att säga ja utan tvekan, insåg jag.

Så vi bytte om och gav oss ut. Och jag hade väntat mig alla de där plågsamma symptomen som en lång periods overksamhet brukar ge. Håll efter 50 meter, ett akut behov av att stanna och hämta luft efter 100, och känslan av att bröstkorgen ska sprängas vid 150 meter. Men jag blev positivt överraskad när jag inte märkte av något av allt det där. Springturen var näst intill njutbar.

Och ännu mer njutbart har det varit efteråt. Varje dag sedan dess har kroppen formligen skrikit – delvis av träningsvärk, det ska inte förnekas. Men också av det där suget efter mer av samma slag. Och jag hoppas verkligen att jag kan ge den det.

Det är bara en sak: För varje gång den där frågan kommer, så blir den allt mindre oväntad. Och en vacker dag kommer det inte att vara mitt dröjande ja som hinner först. Det kommer att vara den där dåliga ursäkten.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 12 mars 2010