Hur tvättar man av sig skammen om man sålt sin själ?

Då och då höjs röster i vårt land för att man ska förbjuda sexbrott som begås utomlands, även i länder där det inte är olagligt. Då och då hör man också det motsatta kravet på att legalisera prostitution. Om någon vill sälja sin kropp och någon vill köpa, så borde det väl vara upp till dem? En frihetlig och vacker tanke kan man kanske tycka.
Men jag bevittnade en sådan där transaktion på nära håll en gång. I alla fall första delen av den. Och jag lovar att det inte fanns någonting vackert i den synen.

Jag var på resa i Östeuropa och var ute på en klubb där det vid bordet intill satt en minst sagt omaka trio: En äldre rundlagd kvinna i tantkläder, en ung, vacker kvinna med blont hår, klädd i röd läderkjol och svart spetsblus. Och så en proper och respektabel medelålders man, troligen svensk, klädd i kostym, skjorta och slips. Men vid det här laget hade han synbarligen lättat både på slipsen och moralen. För det var uppenbart att det enda dessa tre personer hade gemensamt var den sjaskiga affärsuppgörelse de just gjort.

Jag noterade den unga kvinnans ointresse för mannen, och hur den äldre kvinnan, kopplerskan, manade på henne att vara tillmötesgående, och följa efter honom till dansgolvet sedan han krängt av sig kavajen och stolpat dit på onyktra ben.
Där var han dansgolvets kung i sina egna ögon, och njöt av att bada i den unga vackra kvinnans blickar, hennes skratt åt hans skämt. Det verkade inte alls såra hans självkänsla att det var en bekräftelse han varit tvungen att betala för, och att det stod ”torsk” skrivet över hela hans svettiga panna.

Jag vet inte hur jag tidigare hade föreställt mig sådana transaktioner som den jag såg utspela sig. Men på något sätt hade jag nog i min naivitet tänkt mig en affärsuppgörelse med lika mycket att förlora på båda sidorna, och ett förfarande som åtminstone inkluderade någon form av grundläggande mänsklig respekt.

Men där, på den där klubben, insåg jag till fullo att det är just den där respekten som en torsk har köpt sig fri från. Den här mannen ägde den unga kvinnan, till kropp och själ, för en hel kväll, kanske även natten. Hennes förnedring var inget som överstökades på en kvart, i mörker, med möjligheten att vända bort huvudet så att äcklet inte skulle synas. På något sätt hade den tanken känts mindre olidlig. Nu tvingades hon först sitta där i timtal, se på mannens lönnfeta patetiska skepnad, svälja sitt äckel och le, utplåna sig själv, under alla de timmar som förnedringen pågick. Och det var outhärdligt att bevittna.

Var gör man av sitt äckel om man inte ens kan vända bort huvudet? Hur känns det att ha reat ut sitt människovärde och blivit ett ting för andras nyttjande? Och hur tvättar man av sig skammen när det är sin själ man har sålt?
Jag vet inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Men det vänder sig i magen på mig när jag försöker.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 11 mars 2010