Jag odlar mitt egensinne

Vi har fått en ny mello-stjärna. En som väl just nu är mitt uppe i förberedelserna för Eurovisionfinalen om några veckor.
Nästan lika omskriven som Loreen blivit för sin musik och sin scennärvaro har hon blivit för det faktum att hon valt bort att leva med en partner för att fokusera desto mer på annat i stället.
Tänk – vi lever i det land som toppar världens skilsmässostatistik och som innehar EU-rekordet i singelhushåll. Ändå ska det vara en så stor grej att någon för ett tag väljer att leva utan en partner!

Jag har själv gjort det i många och långa perioder. Och jag kan försäkra att man inte behöver någon mello-karriär för att uppskatta friheten att inte ha en relation att behöva ta hänsyn till, utan i stället kunna lägga sitt fokus på precis vad man vill. Som olika kreativa projekt till exempel.

Under mina mest produktiva singelperioder har jag till exempel regisserat en teaterföreställning, medverkat i flera andra teaterproduktioner, skrivit en snart färdig roman, skrivit hundratals dikter, spelat i ett band och sysslat med trädgårdsdesign och jag vet inte allt. Visst hade jag kunnat göra en del av allt det där även med en partner – men sannolikt inte utan synpunkter på att jag borde ”prioritera annorlunda” eller "vara mera hemma”. Få förhållanden jag levt i, eller för den delen sett omkring mig, har innefattat sådana frihetsgrader.

Det har också hänt mig då och då i perioder då jag varit singel att andra i min omgivning försökt föreslå mig ett lämpligt parti, som de ser det. Jag är övertygad om att det görs i bästa välmening. Men det förvånar mig lika mycket varje gång. Och faktiskt irriterar det mig lite också.
För faktum är ju att sådan oönskad koppleriverksamhet bottnar i en syn på mitt liv som förfelat och misslyckat. Den som gör mig sådana förslag anser någonstans att det är synd om mig, att jag behöver hjälp ur min ensliga belägenhet. Oavsett om jag själv lider av den eller inte.

Visst har jag även haft singelperioder då jag känt mig som det så ofta står i kontaktannonserna. Då jag levt i torftig väntan på att livet ska börja på nytt när nästa partner dyker upp i mitt liv. Som att leva i omöblerade rum, med skuggade rutor i tapeterna efter nedtagna tavlor, i väntan på nya.

Men det har lyckligtvis varit övergående. Och jag har svårt att se mitt liv som sämre än andras bara för att det periodvis inte innefattat en andra hälft. Tvärtom tänker jag att det signifikanta med sådana som jag kanske i själva verket är att vi ställer högre krav på livskvalitet. Och varför inte?
”Om man inte nöjer sig med annat än det bästa, så kan det hända att man får det”, som författaren Somerset Maugham lär ha sagt. Kanhända är det så. Helt säkert är i alla fall att man inte får det om man håller sig upptagen med en taskig halvmesyr.

Att leva ensam har också andra fördelar än den där åtråvärda friheten. För när, om inte då ska man odla sitt egensinne och lära sig vem man är? Och om man aldrig vågar släppa in tomheten – hur ska det nya livet då få plats att komma in? Och hur ska man någonsin inse sin verkliga styrka om man aldrig vågar ställa sig ensam mot hela världen?

Publicerad i Tidningen Folket den 19 april 2012