Författaryrket var mitt självklara val

Jag lärde mig skriva som fyraåring, och med orubblig övertygelse visste jag redan då att jag skrivandet en dag skulle bli mitt yrke. Med tanke på det är det obegripligt varför det sedan tog mig nästan ett halvt liv att återfinna den där orubbligheten och sluta gå omvägar runt det där som jag så väl visste att jag ville.

Och det har fått mig att fundera en hel del på varför det är så svårt och läskigt att ta sig själv och sina drömmar på allvar.

Jag var alltså fyra år när jag skrev mina första sagor och berättelser, och författaryrket var mitt självklara val för framtiden.

Möjligen kunde jag tänka mig att skriva i tidningen också. Min mamma jobbade på Motala tidnings annonsavdelning och hennes arbetsplats utövade en särskild lockelse på mig.

Det var ett spännande hus med konstiga lukter. Trycksvärta i källaren, där den dunkande tryckpressen stod, bly i sätteriet där sidorna gjordes färdiga, och cigarrettrök på redaktionen där reportrarna satt och knattrade på sina skrivmaskiner.

Det där huset var på något sätt händelsernas centrum, dit nyheter från hela världen förmedlades på långa pappersremsor ur teleprintrarna. Och så var det ju det där med att man fick skriva…

Allt var utstakat och jag var så tvärsäker. Ända tills jag slutade gymnasiet och det var dags att välja vuxenliv på allvar. Jag såg ett helt yrkeslivs alla timmar och dagar breda ut sig framför mig, och kände hur viktigt det var att välja alldeles rätt. Och plötsligt visste jag inte alls vad jag ville längre.

Kanske var det jag själv som ifrågasatte varför just jag skulle ha rätt att begära av livet att få mina drömmar uppfyllda när så många andra aldrig kom i närheten. Kanske var det något slags grå diskbänksrealism som bankades in i mig utifrån. Eller så var det bara livet självt som kom emellan.

Under åren som följde kom jag längre och längre ifrån det där jag drömt. Ända tills jag på något sätt gått hela varvet runt och landade på samma ställe där jag utgått ifrån. I skrivandet som det enda rätta,det enda jag till sist insett att jag ändå inte kan leva utan.

Och jag vet inte hur många vänners välmenande råd jag sedan trotsade på vägen till mitt första jobb på en tidningsredaktion.Säkert hade jag haft en tryggare försörjning och en bättre löneutveckling och allt sånt där om jag lyssnat på dem. Men jag är så ofantligt glad att jag aldrig gjorde det.

Drömmen om att bli författare håller jag också på att försöka förverkliga till sist. Men det var inte förrän jag påbörjat min etthundrade dagbok som jag sa till mig själv att det banne mig fick vara slut med ursäkter.

Visst är det läskigt att förverkliga sin finaste dröm. För om den går sönder - vad har man då kvar? Och faran ligger inte bara i att misslyckas. Att lyckas med något kan också ha sitt pris.

Men det finns en sak som är ännu värre: Sorgen över en dröm som kvävts redan i sin linda.

Publicerad i Tidningen Folket den 3 maj 2012