Jag går ofta förbi och ser den – bronsskulpturen ”Gås” av Knut-Erik Lindberg på sin undanskymda plats på Rademachergatan. Mellan det gamla posthuset och det nya inhägnade bostadsområdet står den på en stensockel. Som i en liten skamvrå har den hamnat. Och instängdheten förstärks av det där gallerstängslet med vassa spetsar som löper alldeles intill.
Som om det inte vore nog med det brukar den allt som oftast stå omgiven av soptunnor. Inte bara omgiven, utan till och med inträngd bland dem.
Och jag tycker mig ana en lite förorättad min i det lilla ansiktet. Näbben mot himlen, som om den försökte återta sin värdighet genom att se lite högdragen ut. Eller kanske som om den sträckte sig upp och kippade efter frisk luft där i sopstanken.
Visst ska konst beröra, och nog blir jag berörd. Men jag undrar ändå om den som beslutat ställa den just här hade i åtanke hur ett konstverk också interagerar med sin kontext. Sällan är det så tydligt som i det här fallet.
Och jag kan inte låta bli att undra om inte den stackars gåsen kunde få en mera värdig placering. Kanske någonstans med gräs och frihet i närheten.
Nog ser det väl ut som om den längtade efter det?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 maj 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar