Synd att inbrottstjuvarna inte gör som luffarna

Jag hade sett fram emot en härlig långhelg ute vid stugan. Som alltid for jag dit med huvudet fullt av projekt: Börja såga upp vindfällan som ramlat in över tomten, flytta ett par förvildade vinbärsbuskar, och sätta mig att skriva en stund under det blommande körsbärsträdet…

Men när vi var framme och jag satte nyckeln i låset märkte jag att ytterdörren stått olåst. Snart upptäckte vi en krossad ruta, sedan ytterligare två på lillstugan. Och det stod lådor på glänt efter att ha genomsökts i jakt på värdesaker.

Naturligtvis hade det inte funnits något att hitta. Efter otaliga inbrott vet vi bättre än så. Men det gjorde ont att se hur inkräktarna inte ens väjt för barnens tillhörigheter utan tagit sig självklar rätt att stjäla till och med från barn. Så ryggradslöst och ynkligt!

Det blev förstås till att skrinlägga alla andra planer och i stället ägna timmar åt att sopa glassplitter och återställa allt som slagits sönder. Vilket slöseri med tid! Inte bara för mig, utan för alla inblandade. För polisen som får traggla med ännu en anmälan, för försäkringsbolaget som ska göra sin pappersexercis och faktiskt också för inbrottstjuvarna själva som banne mig inte fick mycket till timpenning på det där ”brytet”.

Det är synd att inte lagandan är lite större i inbrottstjuvarnas skrå, tänkte jag när jag gick där och sopade. Då skulle de kunnat sjösätta något kreativt signalsystem för att informera varandra om vilka hus som redan är länsade, och när. Lite som luffarna gjorde förr, när de ristade in symboler i staketet så att andra olycksbröder skulle veta vilka gårdsfolk som var givmilda och vilka som var snåla.

Det där glassopandet ledde mig vidare i andra tankespår. Jag funderade på vilka som blir de nya offren när banker och butiker skaffar sig allt mer raffinerade sätt att skydda sina pengar. Det är klart att det är vanligt folk som blir den svagaste länken, de lättaste offren. Kan man inte stjäla ur bankomaten direkt rånar man den lilla människa som står där och tar ut sina pengar. Eller gör inbrott och stjäl deras egendom. Det måste väl bli den tragiska konsekvensen?

Men om riskerna att utsättas för brott ökat bland vanligt folk − har också då rätten att skydda sig själv och sin egendom utökats i samma takt? Nja, knappast. Och jag skulle verkligen inte heller vilja sätta en älgstudsare i händerna på varenda inbrottsdrabbad husägare. Att minska sociala klyftor i samhället är trots allt bättre än upptrappat våld om man vill minska kriminaliteten, det är jag övertygad om. Men man känner sig så förbannat maktlös, och någonting borde man väl kunna göra? Något?

När jag gick där bland mitt glassplitter tänkte jag vidare på det här med förtroende för polisen. För egen del ser jag ändå polisen som mina bundsförvanter, alla olösta inbrott till trots. Men när jag diskuterade förtroende för polisen med några vanliga skötsamma ungdomar nyligen sa en av dem en sak som ekat i mig sedan dess: ”Om jag går på stan och ser polisen så känner inte jag att de är mina kompisar. Min mp3 är ju full med olagligt nedladdad musik”.

Å ena sidan har vi alltså skötsamma musikintresserade ungdomar som blivit rädda för polisen. Å andra sidan har vi inbrottstjuvar som begår brott efter brott utan att behöva riskera ett skit.

Nog är det något som gått ordentligt snett någonstans.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 maj 2012