Jorden gick inte under

Om ni läser det här just i dag måste det betyda att vi trots allt klarat oss från den fruktade undergången. Från att allihop slurpas in i ett svart hål någonstans en bit under markytan i utkanten av Geneve.
Det var ju i går som den där partikelkollisionsmaskinen skulle startas upp för första gången. Ett jättelikt laboratorium där man ska krocka protoner i ljusets hastighet, och leka jordens uppkomst – eller alltså jordens undergång.

Men då kan vi kanske andas ut nu? Eller förresten – andas ut innan den 11 september är förbi – nej, kanske inte ändå. Häromdagen gick en av mina söner och funderade på vad som skulle kunna tänkas hända i år på den här dagen. För visst är det en dag när man håller utkik lite extra efter annalkande katastrofer?

Egentligen är det kanske inte så tokigt med lite katastrofmedvetande? Om vi väntade oss den Yttersta Dagen lite oftare tror jag vi skulle bli bättre på att leva i nuet i stället för i en onåbar framtid.

När jag var liten hade jag en idé om att packa alla mina finaste saker i en väska och ställa innanför dörren till mitt rum – ifall det skulle börja brinna eller så. Riktigt så konkret tror jag inte det där medvetandet ska ta sig uttryck, om det ska vara konstruktivt.

Men säg att man bara skulle börja ta livet för givet för sisådär ett par veckor i taget. Skulle folk då ägna sig åt hysteriskt spelande, eller orka slötitta på någon amerikansk tv-series etthundrafyrtiofjärde avsnitt? Ladda ner något nytt blippljud till mobilen? Ödsla tid på att skvallra om grannarna, eller bekymra sig över begynnande rynkor, tilltagande flint, eller en repa på bilen?
Nej, när undergångshotet tornar upp sig över oss, så är det plötsligt väldigt lätt att skilja på väsentligt och oväsentligt. Att krama barnen, hålla om sin livskamrat, ringa mormor, hinna säga till sina nära hur mycket de betyder för en – det är sånt som alla tänker på först när domedagen randas.

Skulle man inte också försöka göra så många sinnliga och livshyllande saker som man hann, innan det var för sent? Känna doften av en blommande smultronjasmin en gång till i livet, gå i het sand vid ett svalkande vattenbryn, äta en sista måltid, se en sista soluppgång, känna skrovlig bark mot handflatorna, och mjuk hud.

Kanske skulle man försöka lämna något för eftervärlden också? Värka ur sig ett vackert undergångspoem och hoppas att någon överlevande jordvarelse, eller besökare från rymden en dag skulle hitta det? Ja, det vore förstås lönlöst om nu slutet kom i form av ett svart hål. Men nog skulle man väl också ägna en stund åt att klura över vår jordecivilisation, vårt liv och leverne, Gud och själva meningen med allithop?

Men bara den 11 september är över för den här gången kan vi andas ut.
Eller, kanske inte det heller förresten. För den där domedagsmaskinen skulle väl vid närmare eftertanke inte testas på den högsta hastigheten så här den första dagen? Jordens undergång kanske kommer nästa vecka i stället?


Tidigare publicerad i tidningen Folket den 11 september 2008