Farväl till sommaren

I helgen var jag ute vid lantstället för att ta ett lite vemodigt farväl av sommaren. Stuvade undan badrockar, tömde luften ur en plastkrokodil som låg kvarglömd nere vid sjön, och sorterade bland mina sommarminnen.
Där ute vid vårt sörmländska paradis samlas hela klanen då och då. Som en stor, brokig muminfamilj, var och en med sina intressen och sin roll i helheten.
Farsan är kreatören, som gjort allt från att rita och bygga huset vi bor i, till att måla tavlorna som pryder väggarna. Morsan är trädgårdsfantasten; den enda jag känner som utan problem kan skilja ogräs från ädla växter redan på groddstadiet. Storebrorsan med respektive hittar man antingen med fågelkikarna i högsta hugg, eller i köket prövandes något nytt gourmetrecept till alla smaklökars fröjd. Och så är det min äkta hälft; min egen snusmumrik och vardagsfilosof. Han ger sig gärna ut på långa skogsvandringar klädd i gammal oljerock, med en bok i ena fickan och ett skrivhäfte i den andra.

I familjeklanen har vi en egensinnig Lilla My-figur också. Åtminstone om man frågar de andra. Själv vill jag se mig som esteten i sällskapet. Några av mina bidrag till vårt sommarparadis är en helt onödig damm med vattenfall och ingjutna fossiler, och en lika onödig åttkantig thépaviljong med guldknoppar. Jag försöker hävda att det är vackert, men jag är inte säker på att de andra riktigt förstår...
Och så är det förstås alla barnen också: brorsdöttrarna, bonussönerna och så mina egna två, som helst håller till nere vid badbryggan eller vid studsmattan, eller till de vuxnas förtret, framför tv:n.
Men den här sommaren har jag förvånansvärt ofta funnit min äldsta son i köket, i färd med att baka kladdkaka. Min yngsta har den här säsongen tillbringat det mesta av sin tid i snickarboden där han designat och finsågat detaljrika prydnadssvärd. (Nej då, vi låser inte in honom där, jag försäkrar, det hela är högst frivilligt!) Vid det här laget har han en samling som skulle kunna få vilken samuraj som helst att begå harakiri av ren avund.

Men sommarminnena från lantstället är färre det här året. Jag har inte alls hunnit vara där så mycket som jag brukar. En och annan familjefotbollsmatch och grillkväll har det väl blivit. Men inte en enda gång har jag legat i hängmattan och stillsamt gungat mig igenom ett riktigt bra Sommarprogram i radio. Och inte en enda deckarroman har jag hunnit läsa, fast det också är en sak jag har på min lista över sånt jag bara måste göra för att riktigt känna att det är sommar...

Nu satt jag där i stugan härom kvällen, förlorad i sommardrömmar och minnesglimtar. Och just när mörkret föll utanför började det regna. Trodde jag – tills jag upptäckte att det var halvdecimeterstora getingar som i dussintal kastade sig mot fönstren i vilt begär efter ljus.
Då mindes jag: I somras var det ju någon godhjärtad djurvän som ställde ut mat på ett blommigt kaffefat till de små gulliga getingarna som bodde i husknuten – samma husknut där det nu svärmade som värst! Så här i efterhand undrar jag vad i all världen det var på det där fatet egentligen...

Jag kan lova att det är en något surrealistisk upplevelse att sitta i en ödslig sommarstuga när det regnar gigantiska getingar utanför. Och hur mycket man än gillar stjärnhimlar i augusti, så sticker man inte ut näsan under sådana omständigheter, det kan jag försäkra.
Jag som normalt sett är en ganska fredlig natur kom på mig själv med att sitta där och klura ut vilken mordmetod som biter bäst på mördargetingar, och hur man med störst framgång bränner bålgetingar på getingbål.
Och plötsligt var det inte vemodigt alls att ta adjö av sommaren. Faktum är att det nog aldrig varit lättare.
Sedan den kvällen tänker jag på höstkyla och frostnätter enbart som välkomna befriare.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 september 2006