Synd att inbrottstjuvarna inte gör som luffarna

Jag hade sett fram emot en härlig långhelg ute vid stugan. Som alltid for jag dit med huvudet fullt av projekt: Börja såga upp vindfällan som ramlat in över tomten, flytta ett par förvildade vinbärsbuskar, och sätta mig att skriva en stund under det blommande körsbärsträdet…

Men när vi var framme och jag satte nyckeln i låset märkte jag att ytterdörren stått olåst. Snart upptäckte vi en krossad ruta, sedan ytterligare två på lillstugan. Och det stod lådor på glänt efter att ha genomsökts i jakt på värdesaker.

Naturligtvis hade det inte funnits något att hitta. Efter otaliga inbrott vet vi bättre än så. Men det gjorde ont att se hur inkräktarna inte ens väjt för barnens tillhörigheter utan tagit sig självklar rätt att stjäla till och med från barn. Så ryggradslöst och ynkligt!

Det blev förstås till att skrinlägga alla andra planer och i stället ägna timmar åt att sopa glassplitter och återställa allt som slagits sönder. Vilket slöseri med tid! Inte bara för mig, utan för alla inblandade. För polisen som får traggla med ännu en anmälan, för försäkringsbolaget som ska göra sin pappersexercis och faktiskt också för inbrottstjuvarna själva som banne mig inte fick mycket till timpenning på det där ”brytet”.

Det är synd att inte lagandan är lite större i inbrottstjuvarnas skrå, tänkte jag när jag gick där och sopade. Då skulle de kunnat sjösätta något kreativt signalsystem för att informera varandra om vilka hus som redan är länsade, och när. Lite som luffarna gjorde förr, när de ristade in symboler i staketet så att andra olycksbröder skulle veta vilka gårdsfolk som var givmilda och vilka som var snåla.

Det där glassopandet ledde mig vidare i andra tankespår. Jag funderade på vilka som blir de nya offren när banker och butiker skaffar sig allt mer raffinerade sätt att skydda sina pengar. Det är klart att det är vanligt folk som blir den svagaste länken, de lättaste offren. Kan man inte stjäla ur bankomaten direkt rånar man den lilla människa som står där och tar ut sina pengar. Eller gör inbrott och stjäl deras egendom. Det måste väl bli den tragiska konsekvensen?

Men om riskerna att utsättas för brott ökat bland vanligt folk − har också då rätten att skydda sig själv och sin egendom utökats i samma takt? Nja, knappast. Och jag skulle verkligen inte heller vilja sätta en älgstudsare i händerna på varenda inbrottsdrabbad husägare. Att minska sociala klyftor i samhället är trots allt bättre än upptrappat våld om man vill minska kriminaliteten, det är jag övertygad om. Men man känner sig så förbannat maktlös, och någonting borde man väl kunna göra? Något?

När jag gick där bland mitt glassplitter tänkte jag vidare på det här med förtroende för polisen. För egen del ser jag ändå polisen som mina bundsförvanter, alla olösta inbrott till trots. Men när jag diskuterade förtroende för polisen med några vanliga skötsamma ungdomar nyligen sa en av dem en sak som ekat i mig sedan dess: ”Om jag går på stan och ser polisen så känner inte jag att de är mina kompisar. Min mp3 är ju full med olagligt nedladdad musik”.

Å ena sidan har vi alltså skötsamma musikintresserade ungdomar som blivit rädda för polisen. Å andra sidan har vi inbrottstjuvar som begår brott efter brott utan att behöva riskera ett skit.

Nog är det något som gått ordentligt snett någonstans.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 maj 2012

En bit av regnbågen - till mig också!

Regnbågsfesten är här igen! En kul och färgglad tillställning – men en som jag hittills mest betraktat på avstånd om jag ska vara ärlig. Visst är det kul att den finns, men jag har liksom inte riktigt tyckt att det angår mig eller berör mig så där på djupet.

Är det egentligen så jäkla viktigt vem som har sex med vem, liksom? Så länge alla inblandade gillar läget. Och jag har till och med tänkt ibland att det är lite förminskande att folk definierar sig själva så starkt utifrån vem de har sex med, när en människa är så otroligt mycket mera mångfacetterad än så.

Men förra sommaren råkade jag befinna mig på söder i Stockholm just under Pridefestivalen, och fast jag inte tänkt det från början så bara fastnade jag där invid Hornsgatan och var bara tvungen att stå kvar och se på hela härligheten! Och kanske var det egentligen inte förrän där och då som jag på allvar fattade att alla de där människorna faktiskt plockat ner en bit av regnbågen till mig också!

För Pride handlar ju i grunden om rätten för alla oss människor att bli accepterade för de unika och enastående varelser som vi faktiskt är. Oavsett hur vi ser ut, vad vi tänker, vilka normer vi råkar passa in i, och också alldeles oavsett vem vi väljer att ha sex med. Det är en härlig hyllning till individens fulla frihet, till rätten att ta ut svängarna, klä sig tokigt och galet om man har lust med det, dansa på gatorna om det faller en in, och att göra sin röst hörd, oavsett om man inte passar in i någon annans trånga normer. Och för allt det borde varenda kotte vara med och vifta med regnbågsflaggan!

Och dessutom – så länge det finns länder i världen där människor mördas på grund av kärlek – bara för att någon fått för sig att det är fel sorts kärlek – så är det banne mig också ett jäkla bra skäl för oss allihop att hissa randiga flaggor.

Leve regnbågen!

Publicerad den 24 maj 2012 i Tidningen Folket

Vår kvartersrestaurang är borta

När jag och familjen för första gången var och tittade på vårt nya blivande hem för mer än ett år sedan åkte vi också en tur för att se på omgivningarna. Och det var nästan så att vi såg det som ett tecken när vi upptäckte att det inte alls långt från vårt nya hus fanns en liten kinarestaurang. Vi som älskar asiatisk mat!

God och vällagad mat hade de också, visade det sig sedan flyttlasset gått och vi satt bland ouppackade kartonger och avnjöt varsin matportion inhandlad från restaurangen.
Sedan dess har vi gjort våra återkommande besök – mest troget i början. Sedan tunnade besöken ur, mest för att vi alltmer sällan råkade bli sugna på hämtmat samtidigt. Men det var inte matens fel att vi med tiden närapå glömde bort vår kvartersrestaurang.

Häromdagen åkte jag förbi den igen – men upptäckte att lokalerna gapade tomma och att skylten var borta. Det kändes så snopet och lite sorgligt att den inte fanns där längre.
Efteråt ångrar jag att jag inte gick dit och åt oftare och hjälpte till att värna dess överlevnad – när jag nu faktiskt uppskattade den så mycket.

Men det är väl faktiskt så det funkar här i världen. Vill man att en butik eller restaurang ska leva får man väl faktiskt se till att gå och handla där emellanåt. Och kanske har jag lärt mig det till nästa gång.
Men det retar mig ändå att det är för sent för den här gången. Att min kvartersrestaurang inte kommer tillbaka - oavsett hur många gånger jag kommer att sakna den.


Publicerad i Tidningen Folket den 21 maj 2012

Gås som längtar efter frihet

Jag går ofta förbi och ser den – bronsskulpturen ”Gås” av Knut-Erik Lindberg på sin undanskymda plats på Rademachergatan. Mellan det gamla posthuset och det nya inhägnade bostadsområdet står den på en stensockel.

Som i en liten skamvrå har den hamnat. Och instängdheten förstärks av det där gallerstängslet med vassa spetsar som löper alldeles intill.

Som om det inte vore nog med det brukar den allt som oftast stå omgiven av soptunnor. Inte bara omgiven, utan till och med inträngd bland dem.

Och jag tycker mig ana en lite förorättad min i det lilla ansiktet. Näbben mot himlen, som om den försökte återta sin värdighet genom att se lite högdragen ut. Eller kanske som om den sträckte sig upp och kippade efter frisk luft där i sopstanken.

Visst ska konst beröra, och nog blir jag berörd. Men jag undrar ändå om den som beslutat ställa den just här hade i åtanke hur ett konstverk också interagerar med sin kontext. Sällan är det så tydligt som i det här fallet.

Och jag kan inte låta bli att undra om inte den stackars gåsen kunde få en mera värdig placering. Kanske någonstans med gräs och frihet i närheten.

Nog ser det väl ut som om den längtade efter det?

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 maj 2012

Som att gå över ån efter vatten

Efter incidenterna med bakterier i vårt dricksvatten och oljeläckage nära vattenverket har frågan om en reservvattentäkt väckts om och om igen.

Och vid fullmäktiges möte nyligen framkom det att Eskilstuna Energi och Miljö nu tillsammans med Västmanland har funderingar på att bygga en kulvert och leda vatten till våra trakter långväga ifrån.

Från Vättern nämligen.

Bara namnet får minnena av kalla dopp i min barndoms källklara sjö att skölja över mig. Pariserviken och Varamobaden med sin varma kritvita sand. Den där sanden som det var oundvikligt att få med sig i sandalerna, i håret och till och med i sängen under varma sommarnätter. Vattnet som aldrig blev varmt ens i hetaste juli, men som man ändå glatt kastade sig i, om och om igen, tills man var blå om läpparna. Vattnet som var alldeles genomskinligt ner till den ljusa sandbotten som formades i mjuka ränder av vågorna...

Så märkligt om man plötsligt här i sina kranar skulle kunna få smaken av Vätterns vatten. Särskilt nu, när debattens vågor går höga om försvaret som vill ha sina flygövningar över sjön och förpesta den med sina flygavgaser.

Och nog låter det också som att det skulle kunna bli en kostsam historia att leda det ända hit.

Lite som att gå över ån efter vatten.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 maj 2012